Extrem klättring

Människan har klättrat lika länge som vi har funnits som art. Den moderna klättringen skiljer sig inte särskilt nämnvärt från våra förfäders sätt att ta sig uppför. Man kan dela upp klättring i traditionell klättring, bouldering, sportklättring och alpinklättring. Det finns även mer extrem klättring, såsom soloklättring, där utövare tar sig uppåt utan någon som helst utrustning. Denna typ av extrem klättring innefattar en stor risk, eftersom ett fall med största sannolikhet innebär död eller stor skada. För att förbättra sina chanser vid soloklättring brukar klättraren bestiga hindret ett flertal gånger med utrustning för att förbereda sig fysiskt och mentalt vid att klara av utmaningen utan hjälp eller säkerhet. Även om ordet ”solo”, som betyder ensam, antyder att man klättrar ensam så finns det även ensamklättringar där man använder sig av utrustning. Den typen av klättring kallas för repsolo. Varför skulle man vilja ägna sig åt extrem klättring som exempelvis soloklättring? Några anledningar som nämns är frihet, enkelhet och hastighet. Som exempel kan nämnas Alex Honnolds bestigning av Regular Northwest Face-rutten på Yosemite’s Half Dome. Honnold klarade av den svåra rutten på två timmar och femtio minuter, en prestation som annars tar dagar att utföra. Sporten har fortsatt att växa och till stor del av otroliga prestation och de fotografier som skildrar klättrarna på höga höjder utan utrustning. Bland de mest kända namnen hittar vi bland annan Alain Robert (The French Spiderman) och Dan Goodwin (Scyscraperman). Dessa har blivit superstjärnor inom klättring, och de ägnar sig även åt ”buildering”, där de bestiger höga byggnader. Förväxla inte denna klättringsvariant med bouldering. På grund av lösa stenar, avsaknad av utrustning och skiftande väder är extrem klättring av detta slag en livsfarlig sport. Många av sportens stora namn har dött under åren lopp.

(Visited 99 times, 1 visits today)